Seglivad modell utmanas
av eurokrisen

perspektiv Den svenska arbetsmarknadsmodellen överlevde 90-talets dödförklaring. Den har visat sig både flexibel och framgångsrik. Nu utmanas den på nytt, den här gången av eurokrisen, skriver professor Lars Magnusson.

Porträtt på Lars Magnusson (Foto: Uppsala universitet)

Professor Lars Magnusson ser nya hot mot den svenska modellen. Foto: Uppsala universitet

24 Maj 2011

Är det någon som minns Lindbeck-kommissionen? Det var 1993 och Sverige befann sig i den djupaste ekonomiska krisen sedan början av 1920-talet. Arbetslösheten hade bitit sig fast kring 12 procent och BNP föll för andra året i rad. Rent tekniskt sett befann vi oss i depression. Anne Wibble i den nya borgerliga regering som tillträtt två år tidigare hade tillsatt en kommission under ledning av Assar Lindbeck för att ta reda på vad som gått snett.

Kommissionens digra slutrapport i två tjocka luntor innehöll en rad analyser och rekommendationer. Många var bra och välgörande: En mer oberoende riksbank skulle göra det lättare att hålla inflationen nere och man tryckte starkt på att löneökningstakten i fortsättningen inte fick överskrida EU-normen.

Men det som mer än någonting annat genomsyrade slutrapporten var att den svenska modellen måste reformeras grundligt eller till och med avskaffas. Den svenska arbetsmarknaden fungerade inte och måste bli mera flexibel. Arbetsrättslagstiftningen stod i vägen för ökad tillväxt och sysselsättning. Välfärdssystemen skapade dåliga incitament för innovation och höjd produktivitet. Kort sagt: Den gamla modellen hade gjort sitt.

I dag slås man av hur seglivad den svenska modellen ändå varit. Arbetsmarknaden karakteriseras fortfarande av fria parter som sluter kollektivavtal. Arbetsrätten är i allt väsentligt kvar. Ersättningssystemen och välfärden kanske har naggats i kanten. Ändå framstår Sverige fortfarande i en internationell jämförelse som ett land präglat av hög välfärd och stabila institutioner på arbetsmarknaden. Dessutom har det gått bra för Sverige. Omvärlden förundrar sig ibland över hur en modell som tycktes utdömd i början av 1990-talet har kunnat generera en så hög tillväxt och sysselsättning som vi faktiskt haft.

Samtidigt finns det dock moln på himlen. Sverige är ett litet land starkt beroende av omvärlden. Det talas ofta om hotet av en ökad globalisering med ett ökat konkurrenstryck som följd. Hittills har dock nettoeffekten inte varit ett minskat antal jobb som en följd av globaliseringen. I stället har vi lyckats växa genom en stark tillväxt, inte minst inom branscher med ett högt kunskapsinnehåll. I mycket har denna tillväxt vilat på en bra och bred skolutbildning, god forskning och ett samhällsklimat som gynnat innovation och nytänkande. Här har vi utan tvivel också kunnat dra nytta av vår höga välfärd.

Men här finns framtida faror som lurar. De växande klyftor i samhället som vi nu ser växa fram gynnar inte nytänkande och ett ökat kunskapsinnehåll i produktionen. Med skolan är det som med järnvägen: Om man försummar viktiga investeringar urholkas kvaliteten på sikt. Effekten ser vi idag i sämre skolresultat och en ökad segregering.
Också när det gäller svensk forskning måste man räcka upp ett varnande finger. Inte så mycket för att vi kanske blivit så mycket sämre, utan att många andra länder håller på att gå i fatt oss. Det behövs i dag en strategi för tillväxt som handlar om att öka investeringarna i det som brukar kallas det mänskliga kapitalet. Bara så kan Sverige växa i framtiden.

Till detta kommer ett mer akut hot mot den svenska modellen. En viktig förutsättning för att Sverige kom tillbaka starkt efter 1990-talskrisen var att parterna själva lyckades göra upp om en lösning som sedan dess gett låg inflation och samtidigt mer pengar i plånboken. Det kan tyckas som den svenska modellen fortfarande står stark i detta avseende. Ingen ifrågasätter på allvar i dag parternas oberoende ställning eller förmåga att anpassa sig till en förändrad verklighet.

Men den nuvarande statsfinansiella och ekonomiska krisen i Västeuropa är ett hot mot detta oberoende på sikt. Både inom och utom EU gör Europas politiker upp om de krav som ska ställas på länder som av olika skäl fått problem med sina statsfinanser. För att få låna pengar ur krisfonderna måste man ställa upp på en rad långtgående krav: att minska budgetunderskott och statsskuld genom att skära i välfärden samt att föreskriva för parterna hur höga löner man kan ta ut. På EU-språk kallas detta ekonomisk styrning (Economic Governance).

Så länge Sverige sköter sig och inte hamnar i ekonomiska problem är det kanske ingen fara. Men om detta skulle ske väntar bistrare tider. Alla goda krafter måste här samarbeta för att få till stånd en pakt for goda statsfinanser och uthållig tillväxt. En sådan måste också understödjas av arbetsmarknadens parter. En fortsatt stark svensk modell är själva förutsättningen för ett sådant stöd.
Lars Magnusson
Professor i ekonomisk historia,
Uppsala universitet