Facket vill ge fattiga barn
i Indien en ljusare framtid

indien Klasskillnaderna i Indien är enorma. Kvinnliga socialarbetare på statliga förskolor i Chennais fattiga områden hamnar långt ner i hierarkin. Det vill facket ändra på.

S. Poonkuzhali kämpar för facket. Foto: Viktor Molander

7 Jun 2012

— Jag ska bli doktor!
— Jag ingenjör!
— Och jag lärare!
Tre tjejer i tioåldern svarar stolt och artigt påvad de vill jobba med i framtiden när jag möter dem utanför den statliga förskolan Choolai Anganwadi Centre i Chennai. Samtidigt hörs gälla barnröster ut på gatan och inne i förskolan sitter 40 barn på en vit streckad linje som formar en
kvadrat på stengolvet. På väggarna hänger färgglada teckningar, siffror, bokstäver och tidningsurklipp. Det doftar koriander och kummin från ett avskilt litet rum där risrätten biriyani tillagas.

Förskolan är gratis och barnen bor i närheten i skjul eller minimala skokartongsliknande rum. Flera barn har två tre svarta fläckar på kinderna som föräldrarna av religiösa skäl målat dit och på så sätt hoppas hålla onda andar borta.

En liten flicka med två tofsar i håret tittar på mig med stora allvarliga
ögon. Hon fyller snart fyra år och tycker om att leka med de andra barnen, berättar hennes mamma Chinna Poo.
— Jag är hemmafru och min man rickshawförare. För oss är det
jättebra med förskolan, vår dotter har verkligen utvecklats här. De
flesta barnen i området går hit, så hon har sina kompisar här. När
hon blir fem år ska hon börja i en statlig skola, säger hon.
Socialarbetaren Vasantha, som har jobbat på förskolan i 30 år,
förklarar att barnen förbereds för skolan genom att lära sig läsa
och skriva.
— Vi tar hand om barn i slummen så att föräldrarna kan jobba.
Det har blivit fler barn, mer att göra och vi jobbar långa dagar, men
jag tycker om det här jobbet, betonar hon.
Hon är en av 52 000 socialarbetare i delstaten Tamil Nadu och
är med i facket Tamilnadu Goverment Officials Union, TNGOU.

Ordföranden Shanmuga Rajan berättar att de arbetar för att förbättra villkoren för just denna yrkesgrupp.
— Fattiga får ta de statliga jobben. Socialarbetare är ett mycket
hårt och slitsamt jobb, men yrket värderas inte eftersom det handlar
om fattiga barn. Därför vill vi lyfta den gruppen, säger han.
TNGOU får också stöd från den globala fackliga organisationen
Public Service International, PSI. Startskottet för samarbetet var
en stor dramatisk strejk i Tamil Nadu för nästan tio år sedan då
200 000 statsanställda krävde bättre lön, villkor och pension. Men
i stället för förbättringar förlorade många sin lön, sina rättigheter
och arbete, och tusentals hamnade i fängelse.
— Jag var fängslad i två veckor och min fru bara grät. Det gick
bra för mig, jag kom ut och fick tillbaka jobbet. Men 44 personer
dog under fängelsetiden, bland annat av stress. Du måste vara modig
för att vara med i facket, säger Shanmuga Rajan.

Det är dags för lunch på förskolan, och en jeep rullar fram för att ta oss till fackets möteslokaler. Trots att termometern på instrumentbrädan
visar 41 grader och Chennai påminner om en pizzaugn fortsätter det organiserade kaoset på gatorna utanför rutan. En kvinna i gnistrande röd sari bär några brädor på huvudet, en tiggare med bara stumpar till ben försöker förflytta sig ur den stekande solen medan en dräktig ko lugnt står och tuggar på lite tidningspapper som fastnat i rännstenen.
En moped sicksackar förbi en hop av rickshaws. På mopeden sitter en man, två barn och längst bak en kvinna med sjalar flygande i vinden och ivrigt pratande i mobiltelefon.
— Alla i Indien har en mobiltelefon, många två. Det finns fler mobiltelefoner än invånare i den här staden.

På TNGOU:s kontor pryds väggarna av tidigare ordföranden och fackliga kämpar. Fläkten snurrar tappert och porslinsfat i svenska flaggans färger med jordnötter och småkakor ställs fram. Shanmuga Rajan sätter sig stadigt bakom ett ljust trädbord, omringad av kollegor på plaststolar, och börjar allvarligt berätta:
— För medlemmarna är det ofta inga problem att vara med i facket, men om du börjar jobba fackligt får du problem. Arbetsgivaren vill inte ha ett starkt fack och gör allt för att sätta käppar i hjulet, splittra gemenskapen och ge oss sämre image.
— Du kan tvingas göra jobb du inte ska göra eller bli nekad ledighet. Arbetsgivaren kan till och med skicka ett anonymt brev som beskriver något du gjort till din chef.

Och kvinnor i lågstatusyrken är extra utsatta på den indiska arbetsmarknaden. V. Mandotharri, som jobbar inom hälsovårdsnämnden
och är vice ordförande i TNGOU, beskriver en tragisk händelse som
fick henne att börja engagera sig i facket.
— När jag var yngre jobbade jag med kvinnliga sjuksköterskor och en dag placerade arbetsgivaren oss att arbeta i en avskild by. Vi var helt skyddslösa, så flera av mina kollegor blev mördade och våldtagna av män som tog sig in på avdelningen. Jag klarade mig, men mina vänner drabbades. Efter det startade vi Health nurse association, säger hon utan att darra på rösten.

Föreningen arbetar i dag aktivt för att kvinnliga sjuksköterskor ska ha rättigheter och skydd i sitt yrke.
— Numera frågar arbetsgivaren oss hur de ska göra och vi har fått högre status, säger V. Mandotharri.

En annan utmaning för det indiska facket är att locka fler kvinnor,
men landets kultur och tradition bromsar utvecklingen. En som vet är S. Poonkuzhali. Hon har en administrativ tjänst på hälsovårdsnämnden i staden Kanchipuram och arbetar samtidigt fackligt på sin fritid.
— Målet är att minst var tredje chef ska vara kvinna, men det är mycket svårt att rekrytera kvinnor till facket. Varken samhället eller familjen accepterar att kvinnor ska jobba fackligt. De måste först ta hand om familjen och i andra hand jobbet. Hur ska de då hinna med ett fackligt uppdrag?
Genom sitt engagemang hoppas hon kunna hjälpa andra, men det är en ständig kamp för att tiden ska räcka till.
— Jag jobbar fackligt på lördag och söndag för att hinna och i dag har jag tagit ledigt. Mina två döttrar är vuxna och gifta, så nu har jag mer tid, säger hon.