Facket tappar
men behåller ledningen

nej till facket Sverige har världsrekord i facklig organisering. Men det har blivit vanligare att ifrågasätta fackets roll.

2 Feb 2011

Sverige har en historia av hög facklig aktivitet. Storhetstiden från 80-talet med en organisationsgrad på 85 procent verkar dock vara förbi. I dag ligger siffran på 71 procent.

Den största gruppen oorganiserade är unga mellan 16 och 24 år. De vet inte så mycket om facket och många har tidsbegränsade anställningar som de varvar med perioder av arbetslöshet. Vilken arbetsplats man arbetar på spelar också in.

– Många unga arbetar i privat tjänstesektor där det kanske inte finns någon klubb. Det är jätteviktigt att det finns fackliga representanter, säger Anders Kjellberg, arbetslivsforskare och professor i sociologi vid Lunds universitet.

En annan grupp är de som facket inte har kunnat hjälpa. Individer som inte fått den hjälp de efterfrågat sprider ofta sitt missnöje i bekantskapskretsen.

Från 30-talet fram till 80-talets slut ökade organisationsgraden. I slutet på 80-talet tappade facket mycket på grund av högkonjunkturen. När konjunkturen svängde nedåt gick fler med igen. Men från mitten av 90-talet och fram till 2007 har man en långsam nedgång.

– Det har att göra med förändringar av arbetskraftens sammansättning. Industrin minskar och privat tjänstesektor ökar. Också när den offentliga sektorn blir mindre minskar organisationsgraden.

Privatiseringar och bolagiseringar har påverkat den fackliga aktiviteten negativt. Nya företag utan fackliga traditioner har startats. Nära relationer mellan arbetsgivare och anställda kan påverka. Om ett kompisgäng startar ett företag känns inte fackets närvaro lika angelägen.

– Fler har en kritisk inställning till facket och kräver att man verkligen får ut något av medlemsavgiften. Det är inte längre givet att vara med.

Några står utanför eftersom de tycker att de klarar sig själva. De har säkra och trygga jobb och finns främst i storstadsregionerna. I Norrland däremot är den fackliga traditionen fortsatt stark.

Infödda svenskar har högre organisationsgrad än invandrare. Kvinnor har högre anslutningsgrad än män. Tjänstemän har högre än arbetare, vilket framför allt har att göra med att fler arbetar i offentlig sektor.

– Dessutom har tjänstemännen i regel lägre fackavgift och lägre a-kasseavgift eftersom arbetslösheten är lägre i gruppen.

När regeringen 2007 höjde a-kasseavgiften slog det hårt. På två år försvann 245 000 medlemmar, organisationsgraden sjönk från 77 procent till 71 procent.

– Man får gå tillbaka till storstrejken 1909 för att hitta ett lika allvarligt medlemsras.

Unikt var också att organisationsgraden inte steg under lågkonjunkturen 2009. Under otrygga tider brukar medlemmarna strömma till. Här spelade den differentierade a-kasseavgiften in. Men efter raset har siffrorna stabiliserats.

– Trots raset är Sveriges anslutningsgrad hög internationellt sett. Vi har fortfarande tillsammans med Danmark och Finland världsrekord i facklig anslutning.

När har organisationsgraden gått ned så mycket att facket tappar sin kraft?

– Det är nog väldigt långt dit. Vad gäller kollektivavtalen så har man mycket goda förhandlingsmöjligheter fortfarande.

Samtidigt är arbetsgivarna välorganiserade. 75 procent av de privatanställda arbetar på företag som är med i en arbetsgivarförening. I samma sektor är 65 procent fackligt anslutna.

Hur påverkar det en avtalsrörelse att arbetsgivarna är mer organiserade än löntagarna?

– Det är positivt ur en facklig synpunkt. En tydlig motpart tjänar båda på.

Sanna Jansson
vikarie
Work08-782 92 16
sanna.jansson@tco.se

Senaste Twitter-inlägg:
Laddar...