TCO:s ordförande Eva Nordmark har ett hektiskt år bakom sig. Foto: Lars Laurén

Eva Nordmarks
första 366 dagar

eva nordmark Eva Nordmark har lett TCO:s i ett år och har mött stort intresse från alla politiska partier för TCO och TCO:s förnyelsearbete. Hon har aldrig arbetat så mycket och hon är, trots allt, en facklig europaoptimist.

3 Maj 2012

TCO-ordförandenas arbetsrum vittnar om växlande facklig tidsanda – och om olika personligheter. Björn Rosengrens svit hade många luxuösa kvadratmeter och egen matsal. Inger Ohlsson krympte rejält, ner till ett ordinärt hörnrum men fick ändå kritik för dyra Malmstensmöbler. Sture Nordh återanvände strikt.

Eva Nordmark har precis stajlat om. Men sparsamt. Slipat golvet, klätt om stolarna i gladare färger och borrat hål i Otto Nordenskiölds mahognyskrivbord för att leda bort kabelhärvan.

Hon var i fjol önskekandidaten till att efterträda Sture Nordh efter att som SKTF/Vision-ordförande profilerat sig som facklig förnyare. Det krävdes viss övertalning, berättar hon.

– Det var ett svårt beslut att lämna SKTF mitt i det förändringsarbete vi arbetat passionerat med i flera år.

– Jag tvekade och grubblade länge. Men tiden är väl aldrig riktigt den rätta att byta och TCO har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat och nu tycker jag det var bra tid, även för Vision att byta ledning.

Eva Nordmark konstaterar att det finns mycket likheter i att leda ett fackförbund och en centralorganisation.

– Men en stor skillnad är att det öppnas en ny stor arena in i politiken. I ett förbund påverkar man politiken som rör den branschen. Jag hade till exempel inte förväntat mig en plats i regeringens framtidskommission och blev också väldigt glad över det.

Når du fram till alla partier?
– Vi möter ett väldigt stort intresse för TCO och TCO:s frågor, både från Alliansen och oppositionen och jag har löpande kontakter med alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna.

– Partierna vet att om de ska vinna val måste de nå våra grupper.

Hon har varit ute mycket och träffat förbundens förtroendevalda och besökt arbetsplatser.

– Det finns kraft hos våra 94 000 förtroendevalda som arbetar för bra villkor varenda dag. De är verkligen framåtlutade och deras styrka är överväldigande att möta.

– Jag har aldrig jobbat så mycket som det här året, konstaterar hon också – trots att hon har ett ganska krävande CV.

Måste det vara så?
– Det är nog också för att det är mitt första år. Jag vill så mycket och det finns ett stort intresse för TCO:s nya ordförande och då vill jag passa på så mycket det går. Men min arbetsmiljö är bra och jag kan koppla ner ibland.

Vad kommer att hända härnäst?
– Vi har bestämt oss för att jobba med TCO:s varumärke för att på sikt öka genomslagskraften.

Hon vill inte gå det arbetet i förväg. Först ska ett ordentligt analysarbete göras med förbunden ordentligt involverade.

– Vi ska inte springa för fort med det här.

Eva Nordmark förknippas med facklig förnyelse. Och hon har under året slagits av hur TCO arbetet med förnyelse har ett egenvärde.

– Att vi har startat ett förändringsarbete har givit oss politiskt inflytande.

– Det hade jag inte riktig klart för mig innan.

Som TCO:s ordförande är Eva Nordmark också styrelseledamot i Europafacket. Och den som ser ut över vår kontinent får leta ordentligt efter skäl att känna facklig optimism. Sjunkande medlemstal, minskat inflytande, drakoniska nedskärningar och lönesänkningar i Eurokrisen spår.

Facket har tappat terräng, påstår jag.
Hur ser du på löntagarnas Europa?

– Under krisen har vi faktiskt sett att man upphäver kollektivavtal vilket är ett oacceptabelt brott mot fackliga och mänskliga rättigheter.

– Det är alltid så att kriser drabbar löntagare och de med tuffa villkor hårdast. Därför är det viktigare är någonsin för oss fackliga ledare att vara engagerade i frågor som rör ekonomin och att vi värnar ordning och reda i ekonomin. Men att vi också bidrar till att värna det sociala Europa och är med och bygger framtidstro.

Hon beskriver sig som en stark europavän, menar att en människas världsbild ofta formas i 18-årsåldern och när hon var 18 satt hon i soffan i Luleå och följde både händelserna på Himmelska friden torg i Peking och Berlinmurens fall. Särskilt den senare gjorde ett starkt och outplånligt intryck.

– Jag såg ungdomar i min egen ålder som slog på muren och rev den. Jag minns att jag tänkte att det spelar ingen roll vad tidigare makthavare gör. Det är ändå de unga som forma framtiden tillsammans.

– På senare år kan man fundera på vilken bild dagens unga får av europasamarbetet.

– Men jag tror att ett socialt Europa fortfarande är möjligt och att vi facklig ledare kan spela en roll i det arbetet.